Förlossningsberättelse

På söndag dag började slemproppen lossna, yes, äntligen händer det nått, fast visste att det kunde dröja flera dagar fortfarande innan något mer händer, men hoppet att få se sin bebis snart växte i mig. Jag hade inga värkar, men skulle nog få igång det om jag började storstäda :) Började städa toaletter, moppa golv, stryka gardiner och hänga upp dom. Plockade upp massa leksaker och bara väntade på en liten liten värk... Men nej. Gick och la mig, Nysä åkte till jobbet och helt plötsligt kom det en värk. Sen kom det en till och en till. Kände direkt att det va på riktigt, det va verkligen inte några små förvärkar. Dom gjorde mer ont än innan, men tyvärr var det för lång tid emellan dom. Jag kunde ändå inte sova, för att värkarna va alldeles för onda.

På måndag morgon kom värkarna ännu mer sällan, på ett sätt var det skönt för jag kunde vila lite på soffan. Men  orkade inte vänta mer så jag fortsatte med städningen. Möblerade om i Aleksis rum... Hur smart det va vet jag inte, men ville bara få igång allt ordentligt. När kvällen kom så började värkarna göra mer ont, men fortfarande kom dom helt oregelbundet. Fanns ingen chans att jag kunde sova inatt heller...

På tisdag morgon märkte jag att Ville hade feber, han fick stanna hemma från dagis och mina värkar va ännu starkare. Trodde inte dom kunde bli starkare, men visst kunde dom. Nu började det vara riktigt svårt att koncentrera sig på nånting medans en värk höll på. Ville klappade mig i huvudet och blåste på min mage, gulligt värre, men gud så ont det gjorde nu. Men fortfarande kunde det vara upp till 30min emellan dom...

Så höll det på hela dagen, oregelbundet, men starkare och starkare hela tiden och på kvällen trodde jag att jag skulle dö. 15-20 min emellan och jag grät igenom hela natten. 05.30 började värkarna komma lite tätare. Satt och klockade värkarna på varktimer.se och märkte att det nu va 1 min till 7 min emellan. Jag grät högt vid värkarna och när Nysä kom hem kl.07.00 så sa jag att jag inte orkar mer nu. Nysä ringde sin mamma så hon skulle komma hit till dom andra barnen och Nysäs pappa skulle hämta bilen för nu var det dags! Jag ringde till förlossningen och sa att jag kommer in nu.

I bilen på väg till sjukhuset kom värkarna så tätt att när ena slutade så började nästa med det samma. Aj aj aaaaj, va det som hördes i baksätet medans jag försökte att inte krossa sönder Nysäs hand. En liten liten tanke på att värkarna kunde ändra karaktär och bli krystvärkar när som helst skrämde mig. Tänk om vi inte skulle hinna fram?

Vi va iaf framme på Östra sjukhuset kl 08.00 och jag kom in till slut, stannade flera gånger pga värkarna, det gick inte att röra sig, inte andas, inte tänka klart och jag kände mig absolut inte tuff längre. Nysä höll i min ena hand och en barnmorska stog på andra sidan av mig. Jag va i trygga händer till slut.

Väl inne på rummet blev jag frågad om jag ville ha lustgas. -Absolut, högsta dosen, svarade jag och det fick jag. Det va skönt, fast att smärtan inte försvan så kunde jag åtminstone tänka lite på annat...
Jag kopplades till CTG och under tiden jag låg där och andades lustgas så förbredde barnmorskan med varma handdukar och hämtade vitaminsprutan till bebisen. Sen undersökte barnmorskan hur mycket jag va öppen. När hon konstaterade att det va 10 cm så i samma veva kände jag första krystvärken och va tvungen att krysta. Barnmorskan som stog redo att ta emot barnet bad Nysä trycka på en knapp så att en till sköterska skulle komma in. Nånstans i all rus av lustgas hörde jag -En krystning till så kommer bebisen. Och i nästa sekund fick jag ännu en gång uppleva känslan av att få en varm liten klump som lades på min mage. Min bebis va hos mig, på riktigt. Det blev en pojke, helt oskyldig, så liten och så underbar. Helt perfekt med sina 51cm och 3595g! Och all smärta förvandlades till ren lycka. Sådan lycka som inte går att beskriva. Det finns inte ord som täcker den känslan att få se, känna, höra och lukta på sin bebis för första gången.

Vi kom in till sjukhuset 08.00 och våran pojk föddes 08.25. Det tog alltså inte lång tid... Och efteråt fick jag höra att den andra sköterskan inte ens hade hunnit komma in innan han i princip va född.

Nu är vi 4 barns föräldrar,

lite tröttare än förr, men så mycket lyckligare. 

På väg hem i samma kläder och samma bilstol
 som Aleksi, Elina och Ville.