I morse när jag vaknade med barnen slog det mig hur otroligt lycklig dem gör mig. Jag kramade om dom och pussade dom god morgon.
Vad skulle jag göra utan er?
Ibland fångas jag av en enorm kärleksvåg som rycker med mig och får hjärtat att smälta. Att ligga bredvid mina underbara ungar och känna hur det värker i hjärtat av kärlek bara av att se på dem går inte att beskriva riktigt. Att vakna tillsammans med dom och att se dom le är verkligen en lyckokick. Känslan är enorm, som att väldigt intensivt berusas av lycka i sin renaste form. Som om allt annat runt omkring tappar betydelse, det enda som finns är
dom.
Mina barn. Mina fina, älskade barn.
Jag tror att det är meningen att just
dom blev mina barn. På olika sätt har de lärt mig massor om livet, och om mig själv. Det är lätt att se barnet som en egen fristående, roterande planet av utveckling och växtkraft men faktum är att man som förälder också utvecklas parallellt med barnet. Man gör resan tillsammans. Man växer, lär sig och utvecklas.
Jag kan inte tänka mig hur mitt liv hade varit om jag inte hade fått dessa hjärtegryn, troligen ensamt, tråkigt och inte alls lika roligt och framförallt inte lika givande. Mina barn är min kärlek, min lycka, mitt liv, mitt allt.
När man upptäcker vad djupt mammahjärtat är, kanske till och med bottenlöst, är det lätt att drunkna i känslan.
